En fin Porsche var drömbilen

En sex år gammal Porsche med rostproblem.

Men efter blod, svett och tårar så såg 2,7 Carreran ut så här.

Efter dragracingfolkan och rallyåkandet kände jag att det var dags att göra något annat än att förstöra pengar på biltävlingar. Faktum var ju att sponsorraggandet även på denna tid var knepigt och det blev i slutändan den egna plånboken som fick ta stöten. Och nu var det stopp för denna typ av ”lyxkonsumtion”, kände jag. Men en schysst sportbil kunde ju vara trevligt. En Porsche var drömmen, men det skulle vara en mycket fin sådan i så fall….


I jakten på en fin Porsche visade det sig att en av de blåblodiga på en gård utanför staden hade en sådan till salu. Skicket skulle väl vara sådär eftersom det var 3 km grusväg sista biten till gården och bilen användes som bruksbil året runt. Men titta är ju gratis och väl framme fick jag se en av dåtidens tuffaste Porschar. Bilen var en 2,7 Carrera av 1974-års modell med bl a de åtråvärda 9” Fuchsfälgarna. Med 210 hästar så var det här det snabbaste man kunde ha, förutom den svårkörda turbon som då betraktades som ett monster.



Mekaniskt var bilen i gott skick men plåten var rejält anfrätt. Jag var nu rejält torsk och tyckte att lite rost var väl inte så farligt. Det blev affär och med en köpeskilling som bestod av en fin BMW samt lite kontanter blev jag ägare till en endast 6 år gammal men skabbig Porsche. Min dåvarande fästmö var kanske inte så imponerad av den affären när vi sladdade hem på utslitna Pirelli P7:or i januarislasket. Det här skulle vara fixat till sommaren….

I det lånade garaget togs stora skruvmejseln fram och efter lite hackande liknade bilen en schweizerost och efter någon månads sorgligt demonteringsarbete återstod något som hade få likheter med en fin Porsche. Det enda som kunde behållas av originalplåten var framhuven och kofångarna, resten måste bli nytt. Nu började nästa prövning och det var att få tag i delar. Porsches service har väl aldrig imponerat men reservdelshanteringen var en ren prövning. Man beställde 10 delar, fyra kom nästa vecka, två veckan därpå och resten bara ”försvann”. Ny beställning med de fyra delarna som försvann och några till. Samma visa igen och var det fel gubbe bakom disken så var det bara att vända eftersom datorer var som ett ”kors för Dracula” vid denna tidpunkt.

Nåväl, ett år senare var bilen med svetskunniga kamraters hjälp klar för lack. På vägen hem därifrån blåste en dörr upp och vek sig runt framskärmen. När bilen skulle startas upp efter sömnen spred sig en svart fläck på garagegolvet – oljekylaren hade beckat igen och spruckit. Vi kom dock igång, men sådana petitesser som besiktning hanns inte med under säsongen. En anledning var att vid ett besök i Båstad under sommaren så demolerade en backande dam i en SAAB vänster framskärm och strålkastare.

Under nästkommande vintern blev bilen äntligen klar och det blev därefter många mil med den pigga motorn som trevlig ljudkuliss. En prövning var dock när den nitiske besiktningsmannen drog sönder handbromsen och när remmen till insprutningen gick av. Jag bytte den på OK-macken efter telefonkontakter med ”K3-Bertil”.

Jag lärde känna många roliga Porscheprofiler under denna tid och i nästa artikel ska jag berätta hur jag, efter initialt ”muck” på krogen lärde känna en av den tidens lovande racerynglingar – Matte Lindén.

Av Eric Lindgren