Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Midnattssolsrallyt 2017 - Fina bilder av Magnus Jakobsson
152 st bilder
Fina bilder från RallyX på Solvalla av Magnus Jakobsson
82 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

15 år sedan - Hur svårt är det att köra en STCC-final?


Efter endast sju tävlingar i Mallocken men med rätt licens...


...var det dags att se hur svårt det var att genomföra en STCC-final. Foto: Fotografen i Avesta

Hur är det att köra en STCC-bil egentligen? Är det så svårt och märkvärdigt som vissa påstår? Hur långt efter skulle en normal bilentusiast bli om han fick chansen? Mycket man skulle vilja veta och därför beslöt jag mig för att försöka ta reda på svaren på dessa frågor genom att köra STCC-finalen 2001. Här kommer del 1 om en omtumlande och händelserik helg som kunde vara hämtad ur Rekordmagasinet.




Under flera år har jag försökt hjälpa fram olika förare i deras karriärer och för egen del har jag fått nöja mig med att köra ett antal förarkurser på Nürburgring med familjebilen. Något som jag har varit rätt nöjd med, tills Mallocken dök upp 1999. Under förvirrade och märkliga omständigheter liknande en vadslagning, blev jag ägare till en Mallock, mitt livs första racerbil. En Mallock är en racersportvagn som har mycket goda prestanda och dessutom går att tävla med utan alltför stora uppoffringar. Min målsättning under debutsäsongen 2000 samt även 2001 var att ha kul, ha en hel bil med mig hem samt att inte vara långsammast. Något jag lyckades med.

Som åskådare vid STCC-finalen 2000 noterade jag att förarnas fart längre bak i fältet inte var så avskräckande hög. Vid jämförelser med vad en Mallock presterar i form av varvtider så upptäckte jag att bilarna hade snarlika prestanda. Med skräckblandad förtjusning föddes därefter en vansinnig plan om att likt hjältarna från Rekordmagasinet göra något som de flesta bara drömmer om…
För att köra STCC krävs förutom bil och team, även en giltig licens. Det sistnämnda var minsta problemet, det andra går att lösa med en tjock plånbok. Jag visste att Tobias Johanssons fjolårsbil, en Audi A4 Quattro var ledig och i februari 2001 gjorde jag klart med Tobias och Brovallen Motorsport att köra ”gamla Bettan” i STCC-finalen. Några dagar därefter meddelade Tobias att han hade fått ett bud på bilen som jag rådde honom att ta. Det var med en viss vånda jag hade initierat detta vansinniga projekt och det här gav den pessimistiska delen av mig en möjlighet att kliva av det hela med hedern i behåll. Under sommaren visade det sig emellertid att affären inte blev av, och en månad innan STCC-finalen fanns bilen i landet igen. Den optimistiska delen av mig beslöt därför att försöka fullfölja den ursprungliga planen.

Att hyra ett sådant här paket kostar stora pengar. Efter 20 års sponsorjagande åt andra, visste jag att sponsorer gillar två alternativ. Antingen ska man vara bäst, eller också ska man göra något annorlunda. Det sistnämnda alternativet var som ni förstår det enda för mig, och eftersom även de tilltänkta finansiärerna köpte detta galna projekt löste sig den finansiella biten på ett smidigt och snabbt sätt. En vecka före finalen fick jag möjlighet att prova tävlingsbilen för första gången. Efter trassel initialt, bilen gick bara på 3 cylindrar, fick jag köra några varv. Känslan att köra på halvfart var som när man åker slalom i blötsnö d v s svårt, tungt och kämpigt. Däremot i full fart stämde allt. Bilen gick dit man ville och handhavandet skedde reflexmässigt och utan problem. Faktiskt som att åka i en perfekt preparerad pist.

På fredagskvällen tävlingshelgen anlände dalmasarna från Brovallen med bilen och vid avlastningen från släpet brast vajern och bilen for i backen med en smäll. Detta var helgens enda incident skulle det visa sig.


Lördag kl 9.40 var det dags att bekanta sig med banan tillsammans med övriga deltagare. Direkt kunde konstateras att bilen inte gick på alla cylindrar igen, och efter några varv var det bara att parkera. Ett tändstift hade gått sönder och även förorsakat dålig kompression i cylindern. I samråd med motorbyggaren chansade masarna på att byta stift och att det hela skulle kunna reparera sig själv. Jag var beredd på det värsta. Med fjärilar i magen, ett motorras är dyrt, åkte jag ut på nästa testpass som dessutom var i regn. Chansningen hade gått hem, motorn gick perfekt, och jag kunde börja lära mig hur en ST-bil fungerar på blött underlag. Vädret var minst sagt lynnigt denna helg. Efter halva passet började regnet upphöra och vi bytte till slicks. På kvalet blev det torrt på slutet av passet, med en desperat kamp om bästa tider från mina medtävlares sida som följd. Eftersom mina varvtider egentligen inte hade så stor betydelse, min avsikt var att starta sist på söndagen, valde jag att inte störa övriga startfältet i detta kaos och nöjde mig med att bilen var hel till söndagens tävlingar.

I sammanhanget ska vi även ha klart för oss att mitt projekt inte uppskattades av alla. Frostiga blickar kunde kännas från pressfolk och förare som inte gillade mitt respektlösa tilltag att ”komma från läktaren” och köra i en SM-final. Jag insåg att minsta misstag från min sida skulle få långsiktiga konsekvenser. En av masarna meddelade dessutom efteråt att ”Vi glömde att ställa om krängarna när slicksen kom på så du åkte på mjukaste inställningen”. Lördagen blev kanske inte som planerat kunde jag konstatera.

Av Eric Lindgren

OBS! Del 2 kommer senare i veckan






Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/stig_stor.jpg


Annons - Racing Bar TrophyAnnons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport