Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Mingelbilder från STCC på Solvalla 2017 av Eric Lindgren
51 st bilder
Resan till Nürburgring med Volvo 745 GLT 1989
27 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Med bensin i blodet - del 6 - Tävlingen i gång men depåstoppet krånglar


Tävlingen var igång med en brokig samling bilar. Foto: Jan Karlsson


I depån var stämningen god när teamets supportrar anlände. Foto: Erik Häggbom

Charlie var inte på ett gott humör. Köerna denna tidiga morgon var värre än vanligt, trots att de åkt mycket tidigt. Han brukade trots allt stå och gorma och muttra i vanliga fall. Nu verkade han vara nästan upprörd, denne man med den pessimistiska grundsynen och de bistra ögonen. Han hade säkert vaknat på fel sida, men trots det så frågade Mac, i förtrolighet vad det var frågan om med Charlie. Han sade kort att frun hade lämnat honom. Desto värre, han skulle med stor risk behöva betala underhållet för henne och deras två barn. Barnen var det inget fel på, de hade en gnutta olja i blodet. Frun däremot… Men Charlie suckade djupt, med pannan i veck och ett ledigt grepp om den rykande cigaretten. Han muttrade på sin trefotsstol, ”- Att betala underhåll till sin fru är som att betala tillbaka på lånet för en kvaddad bil...”



Några timmar senare kunde Mac lämna de andra för det första varvet på banan, körandes ut ur den provisoriska depån med det blå-vitrandiga tältet. Bilen gick som ett spjut som liksom, aldrig tidigare hade han känt bilen gå så fint och kvickt. Han kastade i treans växel och sköt iväg, accelererande upp till hundraåttio, med fortfarande en växel kvar – ”Top gear.” Varvtalet hade höjts, inte farten så avsevärt men däremot accelerationen. I sina funderingar, vrålade det till bakom honom och det överröstade Belles motor. Han såg i backspegeln den silvriga E – typen blixtra till för sitt begränsade synfält och körde upp jämsides. Nu kom alltså Gordon, denna skitstövel. Hans mor kunde vara allt annat än stolt, tänkte Mac.

”Hämnden vakar”, muttrade han skarpt och vände blicken. Han såg bilen, som var åtminstone lika vacker som hans egen. Bilen var det inget fel på, det var ju en Jagga… Men föraren vinkade till och Mac kunde se flinet på läpparna under sin konkurrents silvriga hjälm och mörka skyddsglasögon. Bakom glasögonen kunde han tänka sig till att se sin fiendes hotfulla ögon med den fasta blicken, Gordons sätt att säga: ”Hej din jävel” på, ”dålig morgon?”


Mac knep ihop käkpartiet och tanken på honom hetsade hans hat som en gaslåga, tankedialogen fortsatte. ”- Du har en sämre morgon, jag lovar.” Han spände revolverhanen till sista knäppet, kramade sakta av på avtryckaren och skottet brände av, ”hämnden vakar...” Till slut skakade han av sig dessa tankar och fokuserade sig på vägen, växlade upp och blåste om sin konkurrent. Han hann upp sin vän Mike Corrigan i sin eleganta Porsche med varken suflett eller tak. Knotten kolliderade med glasögonens skyddande hinnor, tummen upp för Mac. Mac detsamma givna gest, deras sätt att säga: ”Allt ok, lycka till nu kompis” på.

Bilarna var nu startklara, det var trettio startande. Åskådarbänkarna var smockfulla, solen lyste men molnen bortom horisonten höll ett olycksbådande tecken. Det hade utfärdats regnrisk vid tretiden och nu var klockan två. Mac körde varsamt ut till depån, självsäkert, med handskar, hjälm och motorglasögon på. Han skulle inte svika dem, nej. Han hade siktet inställt på att vinna. Nu stod han där som en i mängden, bland Ferrari och Porsche jämte sig. Det var nu det gällde och han kramade om rattkransen och varvade upp motorn. De trettio bilarnas dova muller ur avgaspiporna var bedövande, alarmerande. Publiken viftade upphetsat med sina händer och busvisslade. Snart ropade speakern, ”trettio sekunder.”

Nu kom presidenten, som skulle skjuta av startskottet. I svart frack och cylinderhatt, ordföranden för det motorhistoriska föreningen. Han greppade pistolen med sina vita handskar, bar fram den till podiet. Speakern ropade igen, ”- tio sekunder!” Därefter började nedräkningen. Mac såg att Gordon var snett bakom honom. Han gav honom hastigt en stilla blick i backspegeln och såg bort. Han var laddad, bilen morrade mot sina jämlikar och avgaserna bolmande. Snart skulle startskottet gå, vem skulle ta ledningen? – En Abarth längre fram, ett lätt motstånd för Belle, tänkte Mac. Här blir det omkörningar, måtte vi lyckas. Måtte vi vinna. Därefter brann skottet av och förarna släppte upp kopplingspedalen och rusade iväg till publikens hurrarop. Första avåkningen, en Lancia hade fått sig en törn och snurrade alltjämt. Den blev avhängd och massan av de kvarvarande tjugonio bilarna for iväg, efterlämnandes en ilsken och besviken förare. Mac blev omkörd i kurvan av Mike Corrigan i sin Porsche med ett trummande dån, han drog ner på farten och gav en hastig blick åt Mike. Sedan full gas ut ur svängen, körde om Porschen under acceleration.

”- Här kommer han”, sade Pete bistert. Det var det första och sista depåstoppet och det hängde nu på hur snabbt de kunde tanka Belle, kontrollera vätskorna och byta hjul, för nu hade himlen öppnat sig på slutet. De bägge, Pete och Mitch stod beredda. Cliff var för gammal, så han avstod hellre. Förra året minns de att de hade klarat det på en och trettio, i år ville de slå det. De var bägge beredda, med motorolja, vatten till kylaren och bensinslangen var utsvängd.

Uppmuntran och förtroende var vad den utmattade Mac behövde nu, visste Pete. Han slängde hastigt iväg honom ett flaska Coca Cola så fort han var färdig med depåservicen, men däcken var fortfarande inte bytta. Han svettades och var helt matt i kroppen. Sedan tog han tag i däcken, med Mitchs hjälp. Med regnet blev det allt halare med slicksen, alldeles livsfarligt och rena självmordet. Många hade halkat av banan och andra tog tillfället att byta till regndäck. Mitch rullade snabbt ut det sista mönstrade däcket. Ett hjul, två var bytta. Det tredje därefter, men det jävlades för Pete med det sista. Gängen var dåliga på muttrarna, vilket han sedermera förbannade: ”- Jävla helvetes piss, kärvar för mig”, mumlade han med blöt panna av svetten. I sin upphetsning välte han ut navkapseln med fälgkorset. I den låg de sista muttrarna som rullade ut på banan, där bilarna körde snabbt. Det vore att leka med sitt liv att hämta dem.

”- ALLT ÅT HELVETE!”, ljöd Petes patos därefter och han kastade ifrån sig korset, upprört, förtvivlat och utan en synbar strimma av glädje i de tomma ögonen. Men från ett annat håll, en örfil: ”- Nu lyssnar du noga - Sätt tre muttrar på vardera hjul istället, så vinner vi tid!”, och Pete skred till verket utan att blinka. Han hissade ner bilen och sköt bort domkrafterna åt sidan och sade ” – Det är klart nu, Mac. Stick iväg nu!” med sin hetsiga röst. Han gav Belle hastigt en klapp på huven och Mac förstod, för att fara återigen iväg ut på banan från depån med en rivstart. När depåstoppet väl var utfört och Belle och Mac mullrat ut på banan igen, pustade de bägge ut.

Fortsättning följer

Av Johan Lindgren






Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/stig_stor.jpg


Annons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport