Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Mingelbilder från STCC på Solvalla 2017 av Eric Lindgren
51 st bilder
Resan till Nürburgring med Volvo 745 GLT 1989
27 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Med bensin i blodet - del 5 - På tävlingsdagen överraskades teamet med ett hemligt vapen


Det hemliga vapnet bestod bl a av dessa fina förgasare. Foto: Jan Karlsson


Detta var vad konkurrenterna skulle få se av Belle på tävlingen hoppades teamet. Foto: Bo Lindman

Fyra veckor tidigare hade posten kommit, macken hade en egen adress dit alla brev till teamet skickades. Lokalhyran, bland annat. Det kom också mycket skräppost, vilket Junior slängde i papperskorgen. Mellan dessa brev, låg det viktiga brevet, vilket han beklagansvärt inte hade noterat. Han slängde alltihop i papperskorgen och fortsatte sina sysslor.



Senare rotade Charlie och Mac igenom sällskapsrummet i jakt på tävlingsledningens påstådda information. De kunde inte ta risken att inte lita på Gordon. Efter en halvtimmes letande, tröt koncentrationen och Charlie blev förbannad och sparkade till papperskorgen med ett patosfyllt ”helvete”. Den for i golvet med en metallisk duns och innehållet spred sig över golvet. Mac kunde därför snart identifiera brevet mellan de övriga skräpet och ge det till Charlie. Han läste igenom det hastigt med ett upprört ansiktsuttryck. Han höjde blicken sakta och talade med ansträngd ton. ”- Kalla in de andra, Mac. Nu!” De kom snart och Charlie talade om vad som skett. Hans röst skälvde, ögonen var kalla som två polerade svarta marmorkulor och han sade. ”- Vem har slängt det här?” Snart lät han brevet falla till marken och i rummet var det knäpptyst. Junior skälvde och tog till ordet. ”- Det var jag, Sir… Av en ren olyckshändelse.”

”- Inga ursäkter!”, röt Charlie. ”- Du, Mac, om inte detta nu vore din kusin skulle han få fara hem med en gång. Men det tillåter jag inte. Inte nu.” Juniors mun skälvde stilla och ögonen började sakta tåras och de andra såg med vemod på pojken. ”- Men nu ska vi inte måla fan på väggen”, hördes det från Clifford starka stämma. ”- Det kan hända mycket innan loppet är avklarat, det vet vi alla mycket väl. Se bara på förra årets lopp.” ”- Cliff har rätt”, sköt Pete in. ”- Pojkens fel visst, men detta betyder inte allt.” Charlie lugnade sig något, gick ut och tog luft och en cigarett samt begrundade deras öde. ”- Förlåt mig grabbar”, snyftade Junior, ”- det var verkligen inte min avsikt…” Cliff lade armen om honom och sade tröstande, log med sina varma ögon. ”- Seså, unge vän. Jag är gammal och har varit med länge. Jag vet folk som har vunnit ett lopp med långt sämre förutsättningar än oss, vi kommer ändå att göra bra ifrån oss.”

Gänget lämnade verkstaden knappast glada, men heller inte särskilt sorgsna. Pojken var slarvig, javisst. Men alla visste att han gjorde nytta och han var mycket älskvärd. Han skulle säkert kunna göra gott ifrån sig under loppet som nu var farligt nära. Alla var nu påminda om deras gemensamma hot. Gordon Chesterfield skulle bli svår att slå, någonting de inte visste direkt, för dem hade aldrig vunnit över honom och hans racerstall. Men med gott mod och med huvudet högt skulle dem leverera sitt bästa. Med den bästa bilen i omloppet, som var och är Belle. Den fluktande Jaguaren skulle kasta sig över sina byten, kampen vakade.

De tävlade i klassen originalbil vintage. Banan pryddes av flaggor som vajade i vinden, dagen till ära. Det var just nu glest med folk, publiken syntes inte till. Funktionärerna hade kontrollerat banan säkerhetsmässigt och tävlingsbilarna började så sakta rulla in på området. Även Macs team. De kom med Belle på släpkärra, övertäckt av en grön presenning med Jaguarloggan. Med sig hade de sin verkstadsbil som Pete körde, en gammal minibuss. Han hade sovit dåligt i natt, trött och lite trumpen, men som de andra, glad över att denna dag just hade kommit. Han var synnerligen nöjd över att de hade lyckats laga bilen, som gick perfekt maskinellt. Nu gällde det - om några timmar var allting avgjort och segraren för loppet skulle koras och vara först att se den schackrutiga flaggan över målgången.

Men nu gällde det tempo och moment i arbetsväg – tältet skulle upp, bilen kontrolleras och de skulle vara klara att framlägga de bästa premisserna för att försöka ta hem den här segern, för fjärde gången i rad. Charlie steg ur bilen, blickade ut över tävlingsbanan. ”- Känner du doften, Junior? – Doften av nylagd varm asfalt och däcksgummi.” Junior klev ur bilen, tog till orda och nickade jakande. Banan var tämligen snabb med långa raksträckor, perfekta för omkörningar. Stallchefen tände en cigarett, den femte denna morgon. Han var liksom de andra nervös och hade själv tänkt på vartenda möjligt litet fel som de kunde råka ut för.

Phil Corrigan var en mager och seg irländare. Han var mindre än Mac med hade samma fysiska styrka. Under militärtjänstgöringen i flygvapnet hade de tjänstgjort vid samma flygbas, men efter de fyra åren gick deras vägar åt skilda håll. De delade samma intresse för gamla fina bilar av de rätta årgångarna men sågs dessvärre för sällan. Detta evenemang hade de träffats på tidigare och trots att de sågs så lite var de mycket goda vänner. Phil kom nyss tillbaks från en testkörning i en Porsche 356 Spyder, klev ur med ett leende och sitt röda hår rufsigt, med solen i ögonen och ett stort varmt leende. De tog i hand som vänner. Mac i sina kakibyxor och gröna piké såg fantastisk ut, en hårlock hängde ner över solglasögonen. Med ett muntert ”Hej, din gamle rövare!” tog snacket vid och de började tugga om gamla tider. I år visade det sig att de körde i samma tävlingsklass. Om Phil skulle ta hem segern, skulle Mac inte bli ledsen utan endast glad för sin väns skull. Porschen hade han lånat för detta ändamål och de skulle idag tävla vänner emellan.

De hade bägge att göra, så efter ett hastigt ”vi hörs senare”, fortsatte de på olika fronter. Tältet restes och verktygen plockades fram. Snart kom Clifford rullandes på en koffert. De andra hade tidigare undrat vad det var i den, men han teg med ett leende. ”- Ni ska få se”, sade han och Clifford öppnade kofferten och drog undan trasorna som hade skyddat den ovärderliga skatt han höll gömd, till de andras överraskning. De häpnade av lycka när de insåg vad som var gömt där under, Junior visste inte så han fick en förklaring. ”- Clifford, din gamle silverräv!”, ropade Pete ut, med kepsen i hand, ”- Om du inte skulle vara gift skulle jag kysst dig”.

Clifford log och insåg att det var sällan man kunde vänta så högt beröm från just Pete. Detta var, vad enligt Clifford hade lånat till sig genom sin stora vänkrets som gammal räv i branschen. Det var en specialkamaxel, ny högkompressionstopp och tre Weberförgasare. Detta skulle ge dem en chans att ta hem segern och vinna. ”- Men vi får snabba på, stå inte här och beundra. Pete – nu behöver jag din hjälp om vi ska få på de här grejerna i tid”, sade Clifford. ” – Vi har tre timmar på oss.” Så under Cliffords ledning satte de igång med arbetet och Junior kokade te, starkt te. Denna tidiga morgon krävde det.

Fortsättning följer...

Av Johan Lindgren





Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/stig_stor.jpg


Annons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport