Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Mingelbilder från STCC på Solvalla 2017 av Eric Lindgren
51 st bilder
Resan till Nürburgring med Volvo 745 GLT 1989
27 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Med bensin i blodet – del 1 - Den hårda vägen mot segern


Jr och Clifford väntar tålmodigt på att teamets förare Mac ska anlända till verkstaden. Foto: Eric Lindgren


Teamet jobbar för fullt med att krama ur de sista hästarna ur motorn. Fr v Charlie, Pete och Clifford. Foto: Rickard Adestam

Denna gastkramande och fartfyllda artikelserie har skrivits av Johan Lindgren, 20. Artikelserien illustreras med bilder från denna sajts bildarkiv. Personerna på bilderna har inget med denna artikelserie att göra då karaktärerna är påhittade av författaren, dock med vissa influenser från verkligheten.


Det är om dessa karaktärer ”Med bensin i blodet” handlar om:

Mac – 35, Stallets vackre stjärna, rattar Belle som är namnet på teamets tävlingsbilar. Har ett förflutet som militär inom flygförsvaret. Kvittar om det är understyrt eller överstyrt, fantastisk bilförare på alla sätt.
Charlie – 48, stallchef, Mac´s vän sedan länge. Tar de flesta tillfällena att sticka till macken för att slippa sin tjatiga fru. Röker på tok för mycket.
Pete – 39, förstemekaniker, arbetar till vardags på en bilverkstad. En lite vresig men effektiv medarbetare, oumbärlig för stallets framgångar.
Clifford – 70+, pigg pensionär, en finurlig problemlösare med oerhörd erfarenhet. Arbetade tidigare på Rover. Andremekaniker i racerstallet.
Mitch – 17, gymnasist till vardags, annars tar han hand om tekok och småservice, lagets maskot och Mac´s närstående kusin. Kallas av de andra för Junior.
Gordon – 36, Mac´s huvudkonkurrent och gamle klasskamrat. En förbaskad skitstövel som ingen tycks gilla men som också är skurken i hela det här motordramat.

Året är 1977. Ute på den dammiga landsvägen ligger en avkrok från huvudväg 67 och närmare fem mil därefter finner vi en nersolkad gammal bensinmack. Men trots de geografiska omständigheterna, dit ingen utomstående aldrig tycks hitta, finns här ute ett verkligt entusiastgarage. Solen hade vandrat sina första steg, dagen var ny och solstrålarna mötte den nötta BP-skylten på ytterväggen som hade färgats av rost och reflekterade sitt ljus på fönsterrutorna. De vitrappade tegelväggarna hade sedan länge börjat flagna. Macken hade inte varit i drift på närmare tjugo år och hyrdes ut till motorgänget för en mindre summa. Den kortväxte mannen vid verkstadsporten tittade upprört ånyo på sin klocka, den var kvart i nio.

Han kisade sedan igen mot horisonten och kunde nätt avskilja ett snömoln på den krokiga vägen. Snömolnet närmade sig snart och distansen kortades. Till slut, i en skarp och kontrollerad bromssladd svängde motorcykeln in på gårdsplanen och den saknade teammedlemmen Mac steg av sin mullrande Vincent Black Shadow. Den långe och stilige mannen kunde framlocka varenda kvinnas sovande lusta med sitt trängande isblåa blick och med sina blonda hårlockar, med nyvaket burr.

”- Du är sen”, sade Charlie tämligen irriterat, sugande på en cigarett. - Fan, vad har vi sagt Mac? Vi tillåter inga förseningar, du skulle ha varit här åtta som alla andra. Förresten, slit inte på bromsarna i onödan, för helvete”.

Mac ursäktade sig hastigt gentemot Charlie som bara skakade på huvudet och smet förbi in till Jr. ”- Mitch, finns det något te?” Mac steg in i verkstan och morsade på de andra. Där inne stod Clifford och Pete. Radion stod på och spelade i behaglig musik och verktygen hängde prydligt, nästintill pedantiskt på väggarna.

Själva bilen var väl täckt med en presenning och stod i ett hörn. ”- Jag minns jag…”, började Clifford med smuts i ansiktet, sina pliriga gråa ögon och kepsen på sned. ”- … Så visste ni att jag var chefsmekaniker hos Stirling Moss? Jo det var en kul tid, inte som idag förstås med dagens racing”.

”- Jo hur som helst, han var en jäkel på att köra. Men som alla vet, föraren är inte det viktiga. Det är bilen. Han sade också en gång, till mig då alltså, så sade han att den första bilen i livet glömmer man lika litet som den första kvinnan”. Han skrockade gott medan han tålmodigt slipade in ventilerna. ”- Ha, du snackar i nattmössan, Cliff”, Sade Pete i sin overall och skiftnyckeln i sin valkiga, oljiga högerhand.

”- Visst och jag har varit testchaufför åt Ferrari i Maranello”, mumlade han, mest tyst för sig själv men det talet undgick ändå inte Cliffords skarpa öron. ”- Det är sant, sant säger jag”, fortsatte Clifford bestämt. ”Eller den gången jag fick laga en akut kylarläcka åt prins Charles på riksväg 30. Det var sannerligen ett angenämt möte…” Pete skakade på huvudet, men sade med skiftnyckeln i luften, -”Jo, sant har han visst. Min första kärlek hette Mercedes…” ”Aha! Du menar bilen, du har visst haft en 300?” ”- Nej, din stolle – min första kvinna!” Och i den andan fortsatte samtalet.

Ifjol hamnade tävlingsbilen i räcket och motorn hade råga på det gått sönder. Stallet hade på nästan all sin lediga tid utanför sitt ordinarie arbete försökt att reparera skadorna och nu stod snart bilen körklar i garaget igen. Karossen hade knackats ut försiktigt och omsorgsfullt blivit lackerad och det var endast motorinställningarna som kvarstod. Om två veckor gällde det nya tag då en historisk tävling skulle avgöras. Det låg självfallet ingen större ekonomisk vinst i loppen de ställde upp i, utan det var just intresset för gamla bilar som förenade gänget. Speciellt intresset för Belle, dåtidens snabbaste engelskbyggda bil. Det och så klart äran att vinna.

De hade inte vunnit hittills, trots att de hade tävlat i tre år, men i år tyckte teamet att de kunde känna segersmaken, speciellt Charlie. Nu när alla hade samlats kallade Charlie in dem in i möteslokalen.

Detta var alltså sällskapsrummet. Väggarna pryddes av bokhyllor med detaljfakta om nästan allt som inbegrep racing och bilar. Det fanns även en hylla med modellbilar och i varje hörn av det lilla rummet fanns det biltidningar i överfyllda ställ. De satte sig och Jr hämtade frukostbrickan. Av gammal god vana åt de alltid söndagsfrukost gemensamt. Jr satte ner brickan på bordet. Han var en alldeles typisk yngling, med acne i ansiktet, rött hår och med en lätt skrämd uppsyn. Lång var han också, närmare 1,90. Han satte sig också och tog sedermera upp ett lösnummer och bläddrade i en biltidning. Av sin äldre kusinen hade han börjat odla ett gediget motorintresse och det märktes. Men han var för det mesta en doldis och gjorde det som de andra skyllde på att de inte hann med. Trots det var han alltid tacksam för att få vara en i gänget så att säga, och var nästan alltid glad till mods för det.

Charlie dödade cigaretten och pressade ner glöden i askfatet och därefter tog han till ordet, till lagets perifera idisslande toner till macka och frukostte. ” – Nu när vi alla äntligen är här…”, sade han med skönjbar ironi i rösten, underförstått mot Mac. ”Hur ligger vi till med schemat, Pete?” Pete slet ögonen från mackan. ”- Det ser bra ut, bra ut, vi hinner med marginal”, tillade han och Clifford instämde.

Så fortgick snacket sinsemellan, så Charlie kunde hålla sig underrättad och kunde planera de sista förberedelserna innan start. Han nickade jakande och tände ännu en cigarett, en Marlboro. Det var hans favoritmärke och tjugufem år hade han varit det trogen. Han hade aldrig lyckats sluta ordentligt, till sin frus förtret som tragglade hälsoriskerna dagar i ända. Det var endast en fråga Mac fäste sig vid under detta frukostmöte, nämligen denna: ”- Mac, tror du Chesterfield blir ett lika stort hot som ifjol på banan?”, frågade Charlie samtidigt som cigaretten viftade lojt i mungipan under den gråa och borstiga mustaschen mellan orden och förpestade rumsatmosfären. Mac, han spände nu i tanken instinktivt revolverhanen så fort han hörde det förbannade namnet – ”Gordon Chesterfield”, samtidigt som han bet ihop käken hårt. ”- Det hoppas jag fan inte...”

De hörde knappt det sista, fast vad de övriga inte hade hört heller så var det så, att han och Gordon sedan tidigare varit konkurrenter. Inte på racerbanan, utan på kvinnofronten, där minnena från hans tidigaste konfrontationer med Gordon malde hans minne som en kvarnsten. Mac hade älskat henne gränslöst, det var sexton år sedan. Han hade bjudit ut Laura Mitchell på skolbalen och hon hade tackat ja, till Gordons förtret. De hade varit ett par ett tag då, hon och Gordon men på grund av gräl och konflikt hade de bestämt att de skulle ”träffa andra” för ett tag.

Då Laura var skolans mest populäre tjej, var det inte svårt att förstå att många brådmogna män trånat efter henne i skolkorridoren med en suck och beundrat hennes skönhet på avstånd, ett avstånd nästintill omöjligt att förkorta. Hennes blonda långa hår och ögonens energifulla ljus som inramades av ett perfekt ansikte med en näpen näsa. Hon spred en sensuell doft efter sig där hon gick, en doft av verklig kvinna. Gordon var skolkapten för Rugbylaget och precis som Laura, hade han en nästintill omåttlig popularitet och pondus. Mac å andra hand, kunde inte briljera med rugbyspel eller annan lagmannasport för den delen, men hade under sina tre år i skolan vunnit ryktbarhet som den stilige och charmante mannen han naturligtvis var. Han hade, likväl många andra i skolan trängtat efter den sköne Laura, men till skillnad från de andra hade han blivit värdig henne i och med att det var han som gick med henne på balen och erbjöd henne sin hand för denna enda magiska kväll i slutet av deras ungdoms dagar.

Gordon istället hade därför ofrivilligt dragit nitlott och gick dit med skolans näst populäraste flicka, Peggy Dawson. Hon var inte skam för det heller, det visste många. Hon var faktiskt vida känd för att vara lätt på foten… Vad dessa bägge unga smokingklädda män hursomhelst inte visste var att mot kvällens slut skulle det hela ta en helt annan vändning än vad de hade förutspått.

Fortsättning följer...

Av Johan Lindgren







Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/stig_stor.jpg


Annons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport